Posted by Lars Sjögren in Musik.
Tags: 1967, 1974, Bobby Colomby, Bohuslän Big Band, crossover, fusion, Georg Wadenius, gitarr, Gröna Lund, Jazz, jazzrock, konsert, Kultur, Lew Soloff, musiker, rock, trombone, trummor, trumpet
En konsert för länge sedan… maj månad 1974 . Väldigt ogynnsamma väderleksförhållanden, cirka tre, fyra plusgrader! På tingel-tangelstället Gröna Lund. Bandet var definitivt värt en mer upphöjd scen.
Blood Sweat & Tears bildades runt 1967 och jag följde dess skivproduktion och utveckling nogsamt. Köpte varje nyutkommen skiva och analyserade och lyssnade intensivt.
Vid konserten 1974 bestod orkestern av nio musiker – för det mesta den numerären. Sång, två trumpeter, trombone, saxofon ( flöjt ) , piano ( keyboards ) , gitarr, el-bas och trummor ( slagverk ). De mest framträdande musikerna vid detta tillfälle var trumpetaren Lew Soloff , samt den formidable trumslagaren Bobby Colomby. Den svenske gitarristen Georg Wadenius, hade ganska nyligen tillträtt. En fantastisk händelse, att en svensk musiker kunde få jobb i en världsledande amerikansk grupp.
Lew Soloff är i hög grad aktiv fortfarande, turnerar bl.a. som solist i Europa, med bl.a. Bohuslän Big Band, under det att Bobby Colomby gjorde någon sorts come back för en tid sedan efter att ha gjort ett uppehåll på tjugofem år!
Kanske att bandet just 1974, stod på någon sorts höjdpunkt. Trots nämnda vädermässiga förhållanden, upplevde jag konserten på Gröna Lund som fabulös. En konstellation bestående av – förbannat styva musiker.
BS&T existerar fortfarande, men ingen av originalmedlemarna är kvar. Alltså, nuvarande gruppering är rätt ointressant.
Bandet spelade en sorts jazzrock, en mer nutida benämning är kanske fusion eller crossover.
Lars Sjögren
Posted by Lars Sjögren in Musik.
Tags: Barney Wilen, dixielandmusiker, Eje Thelin, Gröna Lund, Harald Svensson, Jazzmusik, John Surman, konstmusik, Lars Gullin, Palle Danielsson, Putte Wickman, radiojazzgruppen, rockmusik, trombone
Eje Thelin svensk jazztrombonist (1938-90) var en ledande kreatör inom svensk och internationell jazzmusik. Jag upptäckte honom under tidigt 70-tal, Thelin hade då redan varit etablerad på allvar sedan sent 50-tal. Han började som dixielandmusiker, för att tämligen omgående övergå till modernare jazz. Han spelade då med bl.a. Lars Gullin och Putte Wickman. I mitten av 60-talet, ägnade han sig i någon mening åt avantgardejazz. Han ledde en egen ”pianolös” grupp, med den franske saxofonisten Barney Wilen och en ung Palle Danielsson på kontrabas. De framträdde bl.a. på Gröna Lund. En liknande konstellation på dagens Gröna Lund vore närmast utopisk.
Eje Thelin jobbade sedermera som lärare i improvisation vid en musikhögskola i Österrike. Efter återkomsten till Sverige ledde han ånyo egna grupper. Företrädesvis spelade han med yngre musiker, t.ex. pianisten Harald Svensson och basisten Bruno Råberg. Under namnet Eje Thelin Group, gjorde man en del uppmärksammade konserter. Jag kommer ihåg en teveinspelning från 1974, då E.T. Group spelade tillsammans med den engelske barytonsaxofonisten John Surman.
Karakteristiskt för Thelin var att han under 70- och 80-talen, använde sig av vid denna tid – för jazzmusiken – ovanliga taktarter. 5/4, 7/4, 7/8, etc.. Dessa taktarter hade då sedan flera decennier används inom konstmusiken. En viktig ingrediens blev också rockmusiken. Trumslagaren levererade ofta ett häftigt rockbeat.
Thelin komponerade också en del för större ensembler under 80-talet. Några verk för radiojazzgruppen. Jag antar att han var autodidakt, vad beträffar orkestrering och trots en del hantverksmässiga brister i skrivandet , lyckades han ofta i sina kompositioner presentera sina okonventionella , komplexa och spännande idéer. Hans skrivande för större ensembler, var dock inte i paritet med hans improvisatoriska förmåga på sitt instrument – trombonen.
Lars Sjögren
En konsert för länge sedan… maj månad 1974 . Väldigt ogynnsamma väderleksförhållanden, cirka tre, fyra plusgrader! På tingel-tangelstället Gröna Lund. Bandet var definitivt värt en mer upphöjd scen.
