Georg Riedel och hans vänner 26 september 2011
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Jazz, Konstmusik, Kultur, Litteratur, Musik.Tags: Cornelis Vreeswijk, Gary Burton, Georg Riedel, Jazz, Jazzmusiker, konstmusik, Kristina Lugn, Mattias Ståhl, musiker, Sarah Riedel, Sveriges Radio P2, Tomas Tranströmer, trummor, Ystads jazzfestival
add a comment
Georg Riedel
Sarah Riedel sång, Joakim Milder tenorsaxofon, Jan Allan trumpet, Jacob Karlzon piano, Mattias Ståhl vibrafon och Georg Riedel kontrabas. En sändning från Ystads jazzfestival, musikradion P2 SR.
Två veteraner inom svensk jazzmusik – Georg Riedel och Jan Allan, bildade här en konstellation, tillsammans med tre betydligt yngre musiker. Som sångsolist framträdde Sarah Riedel.
Georg Riedel har i detta ”projekt”, som det numera skall benämnas, tonsatt dikter av bl.a. Kristina Lugn, Tomas Tranströmer och Cornelis Vreeswijk m.fl.
Trummor har alltid haft en central roll inom jazzmusiken. Här saknades således detta instrument. Riedels basspel var som brukligt habilt, men lite konventionellt tråkigt, dessutom genomgående alldeles för starkt. I stort samma dynamik hela tiden. Blåsarna presterade överlag fina insatser, med god intonation. För undertecknad, var den mest intressante och spännande ensemblemedlemmen denna kväll, vibrafonisten Mattias Ståhl. Han framkallade eteriska och lyriska klangfärger ur ”metallofonen”. Ståhl har säkert lyssnat en hel del på mästaren Gary Burton, men har avgjort en egen profil.
Sarah Riedel hade denna afton en del problem med intonationen, vid några tillfällen hade hon dessutom besvär att träffa den tänkta tonen. Hon har emellertid potential, att utvecklas i positiv riktning. Sarah Riedel var en lysande presentatör av konserten.
Georg Riedel hade komponerat all musik till denna konsert. Ett ganska konventionellt tonspråk med vissa influenser från konstmusiken. Lite större djärvhet och mer av ett nytänkande, hade lyft denna musik. Trummor (slagverk) hade tillfört låtarna – inte nödvändigtvis alla – mer energi och profil.
Lars Sjögren
Anders Jormin – Swedish Jazz Celebration 05 maj 2010
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Kultur, Musik.Tags: Anders Jormin, Eje Thelin, Fasching, Jazz, musiker, Stockholm, Sveriges Radio P2, Swedish Jazz Celebration
add a comment
Anders Jormin
Anders Jormin ingick bl.a. i Eje Thelin Project under 80-talet. Hade nöjet att bevista en mycket bra konsert med denna grupp på Fasching i Stockholm 1986. Jormin tillhör sedan många år elitskiktet bland svenska jazzbasister.
Till årets upplaga av SJC har han komponerat ett stycke kallat ” Klotter ”. Jag lyssnade till denna komposition häromdagen på Sveriges Radio P2. Jormin har skrivit för två sångerskor, saxofon, klarinett , kontrabas och trummor ( samt diverse slagverk ).
Jag uppfattar musiken som ganska amorf till sin karaktär. Rösterna hade vissa intonationsproblem till en början, men stabiliserades efterhand. Behållningen var Jon Fälts trumspel, nydanande och okonventionellt. Fräscht. Saxofonisten Fredrik Ljungkvist lät som en musiker, under uppvärmning inför en konsert bakom scenen. Kaskader av toner, hela tiden i legato.
Jormins komposition är ingen stor musik, men har vissa spännande och tilltalande inslag.
Lars Sjögren
Reflektioner kring Mikael Wiehes framträdande i radions studio ett 26 mars 2010
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Kultur, Musik, Politik, Samhälle.Tags: Bellman, Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Jazzmusiker, kommunism, Mikael Wiehe, musiker, musikhögskola, socialism, Studio ett, Sveriges Radio P1
2 comments
Vokalisten Wiehe
Studio ett är ett synnerligen informativt och intressant program på radions P1. Jag lyssnar till detta program praktiskt taget dagligen. Idag framträdde vokalisten Wiehe, han kallar sig själv musiker. Har aldrig någonsin hört denne man uttala sig i musikaliska frågor. Aldrig hört honom diskutera melodik, harmonik, rytmik, olika instument etc. Även denna dag så nämndes inte musiken överhuvud.
Istället tilläts han göra propaganda för sin senaste skiva, det pratades i programmet endast om de sk. politiska texterna. Således ingenting om musik. Anmärkningsvärt är också att Wiehe, för inte så länge sedan medverkade i samma program. Varför bereder redaktionen plats, med så korta mellanrum? De vanligtvis tämligen hårdföra, men skickliga programledarna Anders Holmberg och Monica Saarinen, intog denna dag en defensiv och återhållsam attityd. Inslaget andades servilitet och inga som helst kontroversiella frågor ställdes.
Tillbaka till begreppet musiker. Enligt mitt förmenande är musiker, sådana som sitter i symfoniorkestrar, kammarorkestrar och liknande. Dit hör självfallet också jazzmusiker och många rockmusiker. Samtliga av dessa kategorier har många års studier vid olika musikhögskolor.
Wiehe äger inga av dessa kvalifikationer, att vara en medioker vokalist och gitarrspelare räcker inte.
Wiehe nämnde vidare i studio ett, att han arbetar i samma tradition som Cornelis Vreeswijk. Cornelis är tillsammans med Bellman och Taube, de tre stora i svensk vistradition. Cornelis ägde en härlig självironi, samt en fabulös humor, han var dessutom självkritisk.
Wiehe har absolut inga av dessa egenskaper, han är istället en uppblåst person, som framför sina låtar på predikantmanér. Han är inte i närheten av Cornelis konstnärskap.
Lars Sjögren
Mitch Mitchell – förmodligen den främste rocktrumslagaren 27 november 2009
Posted by Lars Sjögren in Kultur, Musik.Tags: 60-talet, Jazz, Jimi Hendrix, Kultur, musiker, rock, rocktrumslagare, USA, Youtube
add a comment
Mitch Mitchell
Den brittiske rocktrumslagaren Mitch Mitchell fick sitt genombrott under 60-talet då han ingick i Jimi Hendrix Experience. Han hade en häpnadsväckande teknik på sitt trumset , briljerade med imponerande paradiddlar och ett alldeles nyskapande trumspel. Han influerades även av jazzmusik.
Detta i kombination med en exceptionell musikalitet och en synnerligen god förmåga att lyssna till sina medmusiker, gjorde honom till en förgrundsfigur bland rocktrummisar.
Det föreligger en hel del material om Mitch Mitchell på Youtube.
Han avled i USA efter en turné 2008, 61 år gammal.
Lars Sjögren
Claude Loyola Allgén 26 september 2009
Posted by Lars Sjögren in Kultur, Musik.Tags: Indien, Ingvar Lidholm, Karl-Birger Blomdahl, klassisk musik, konstmusik, Måndagsgruppen, Musik, musiker, Stockholm, Sven-Erik Bäck, Sveriges Radio P2, tonsättare
4 comments
Claude Loyola Allgén
En svensk tonsättare med det osannolika namnet Claude Loyola Allgén (1920-90) har fascinerat mig under rätt många år. Kan ej erinra mig att ha hört några av hans verk överhuvud på radions P2. Huruvida han finns på skiva vet jag inte.
Allgén föddes i Calcutta, Indien och kom till Sverige vid ett års ålder.
Han studerade sedermera vid Musikhögskolan i Stockholm. Som tonsättare var han autodidakt. Han ingick i Måndagsgruppen tillsammmans med Karl-Birger Blomdahl, Ingvar Lidholm, Sven-Erik Bäck m fl.
Hans musik anses vara synnerligen svårspelad, rentav tekniskt ospelbar. Det fordras uppenbarligen många timmars jobb för en musiker på övningsrummet, för att kunna framföra hans musik.
Violinisten Anna Lindahl har spelat Allgéns musik vid några tillfällen.
Vid ett av de få tillfällen Allgéns musik har spelats i Sverige, var tonsättaren själv närvarande. Som brukligt skall kompositören avtackas efter konsert. Allgén lär ha vägrat att beträda scenen.
Måndagsgruppens ovan nämnda tunga namn spelas tämligen flitigt på konsertestraderna, under det att Allgéns musik tycks vara fullkomligt bortglömd.
Han omkom tragiskt vid en brand i sitt hem.
Lars Sjögren
Blood Sweat & Tears 14 juni 2009
Posted by Lars Sjögren in Musik.Tags: 1967, 1974, Bobby Colomby, Bohuslän Big Band, crossover, fusion, Georg Wadenius, gitarr, Gröna Lund, Jazz, jazzrock, konsert, Kultur, Lew Soloff, musiker, rock, trombone, trummor, trumpet
2 comments
En konsert för länge sedan… maj månad 1974 . Väldigt ogynnsamma väderleksförhållanden, cirka tre, fyra plusgrader! På tingel-tangelstället Gröna Lund. Bandet var definitivt värt en mer upphöjd scen.
Blood Sweat & Tears bildades runt 1967 och jag följde dess skivproduktion och utveckling nogsamt. Köpte varje nyutkommen skiva och analyserade och lyssnade intensivt.
Vid konserten 1974 bestod orkestern av nio musiker – för det mesta den numerären. Sång, två trumpeter, trombone, saxofon ( flöjt ) , piano ( keyboards ) , gitarr, el-bas och trummor ( slagverk ). De mest framträdande musikerna vid detta tillfälle var trumpetaren Lew Soloff , samt den formidable trumslagaren Bobby Colomby. Den svenske gitarristen Georg Wadenius, hade ganska nyligen tillträtt. En fantastisk händelse, att en svensk musiker kunde få jobb i en världsledande amerikansk grupp.
Lew Soloff är i hög grad aktiv fortfarande, turnerar bl.a. som solist i Europa, med bl.a. Bohuslän Big Band, under det att Bobby Colomby gjorde någon sorts come back för en tid sedan efter att ha gjort ett uppehåll på tjugofem år!
Kanske att bandet just 1974, stod på någon sorts höjdpunkt. Trots nämnda vädermässiga förhållanden, upplevde jag konserten på Gröna Lund som fabulös. En konstellation bestående av – förbannat styva musiker.
BS&T existerar fortfarande, men ingen av originalmedlemarna är kvar. Alltså, nuvarande gruppering är rätt ointressant.
Bandet spelade en sorts jazzrock, en mer nutida benämning är kanske fusion eller crossover.
Lars Sjögren
