Georg Riedel och hans vänner 26 september 2011
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Jazz, Konstmusik, Kultur, Litteratur, Musik.Tags: Cornelis Vreeswijk, Gary Burton, Georg Riedel, Jazz, Jazzmusiker, konstmusik, Kristina Lugn, Mattias Ståhl, musiker, Sarah Riedel, Sveriges Radio P2, Tomas Tranströmer, trummor, Ystads jazzfestival
add a comment
Georg Riedel
Sarah Riedel sång, Joakim Milder tenorsaxofon, Jan Allan trumpet, Jacob Karlzon piano, Mattias Ståhl vibrafon och Georg Riedel kontrabas. En sändning från Ystads jazzfestival, musikradion P2 SR.
Två veteraner inom svensk jazzmusik – Georg Riedel och Jan Allan, bildade här en konstellation, tillsammans med tre betydligt yngre musiker. Som sångsolist framträdde Sarah Riedel.
Georg Riedel har i detta ”projekt”, som det numera skall benämnas, tonsatt dikter av bl.a. Kristina Lugn, Tomas Tranströmer och Cornelis Vreeswijk m.fl.
Trummor har alltid haft en central roll inom jazzmusiken. Här saknades således detta instrument. Riedels basspel var som brukligt habilt, men lite konventionellt tråkigt, dessutom genomgående alldeles för starkt. I stort samma dynamik hela tiden. Blåsarna presterade överlag fina insatser, med god intonation. För undertecknad, var den mest intressante och spännande ensemblemedlemmen denna kväll, vibrafonisten Mattias Ståhl. Han framkallade eteriska och lyriska klangfärger ur ”metallofonen”. Ståhl har säkert lyssnat en hel del på mästaren Gary Burton, men har avgjort en egen profil.
Sarah Riedel hade denna afton en del problem med intonationen, vid några tillfällen hade hon dessutom besvär att träffa den tänkta tonen. Hon har emellertid potential, att utvecklas i positiv riktning. Sarah Riedel var en lysande presentatör av konserten.
Georg Riedel hade komponerat all musik till denna konsert. Ett ganska konventionellt tonspråk med vissa influenser från konstmusiken. Lite större djärvhet och mer av ett nytänkande, hade lyft denna musik. Trummor (slagverk) hade tillfört låtarna – inte nödvändigtvis alla – mer energi och profil.
Lars Sjögren
Reflektioner kring Mikael Wiehes framträdande i radions studio ett 26 mars 2010
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Kultur, Musik, Politik, Samhälle.Tags: Bellman, Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Jazzmusiker, kommunism, Mikael Wiehe, musiker, musikhögskola, socialism, Studio ett, Sveriges Radio P1
2 comments
Vokalisten Wiehe
Studio ett är ett synnerligen informativt och intressant program på radions P1. Jag lyssnar till detta program praktiskt taget dagligen. Idag framträdde vokalisten Wiehe, han kallar sig själv musiker. Har aldrig någonsin hört denne man uttala sig i musikaliska frågor. Aldrig hört honom diskutera melodik, harmonik, rytmik, olika instument etc. Även denna dag så nämndes inte musiken överhuvud.
Istället tilläts han göra propaganda för sin senaste skiva, det pratades i programmet endast om de sk. politiska texterna. Således ingenting om musik. Anmärkningsvärt är också att Wiehe, för inte så länge sedan medverkade i samma program. Varför bereder redaktionen plats, med så korta mellanrum? De vanligtvis tämligen hårdföra, men skickliga programledarna Anders Holmberg och Monica Saarinen, intog denna dag en defensiv och återhållsam attityd. Inslaget andades servilitet och inga som helst kontroversiella frågor ställdes.
Tillbaka till begreppet musiker. Enligt mitt förmenande är musiker, sådana som sitter i symfoniorkestrar, kammarorkestrar och liknande. Dit hör självfallet också jazzmusiker och många rockmusiker. Samtliga av dessa kategorier har många års studier vid olika musikhögskolor.
Wiehe äger inga av dessa kvalifikationer, att vara en medioker vokalist och gitarrspelare räcker inte.
Wiehe nämnde vidare i studio ett, att han arbetar i samma tradition som Cornelis Vreeswijk. Cornelis är tillsammans med Bellman och Taube, de tre stora i svensk vistradition. Cornelis ägde en härlig självironi, samt en fabulös humor, han var dessutom självkritisk.
Wiehe har absolut inga av dessa egenskaper, han är istället en uppblåst person, som framför sina låtar på predikantmanér. Han är inte i närheten av Cornelis konstnärskap.
Lars Sjögren
Eurovision Song Contest 18 maj 2009
Posted by Lars Sjögren in Ryssland.Tags: be-bop, Europa, fusion, Jazzmusiker, kammarorkester, konstmusik, Kultur, Moskva, Musik, politiskt inkorrekt, rysk, storbandsjazz, symfoniorkester
add a comment
Moskva
Moskva är en fantastisk kulturstad, den lär var den teatertätaste i Europa, ett flertal symfoni- och kammarorkestrar av högsta världsklass är verksamma där. Dessutom finns där många jazzklubbar, där ryska jazzmusiker också av högsta världsklass framträder. Detta torde vara okänt för de allra flesta i övriga Europa och USA. Jag har besökt ett flertal av dessa jazzklubbar under senare år och frapperats av den mycket höga standarden.
Jag har njutit av be-bop, fusion (rock-jazz), storbandsjazz, experimentell musik. Besöker man Moskva sommartid, är det tyvärr ett tunnare utbud av konstmusik. Helt enkelt beroende av att musikerna har semester. Detta faktum gäller i regel över hela världen.
Moskva stod således som värd för Eurovision Song Contest den gångna veckan. Det blev som brukligt ett enormt massmedialt fokus på detta spektakel. Som brukligt levererades en mängd förbannat usel musik. ( Ett enda undantag; möjligen vinnarlåten ).
Tänk att istället för E.S.C., fått uppleva en direktsänd konsert i teve från Moskva, med rysk konst- eller jazzmusik. Njuta av ryska elitmusiker – politiskt inkorrekt – med hög akademisk musikutbildning, som repeterar och övar på sina instrument dygnet runt. Det vore att ge dessa stora konstnärer den uppmärksamhet de förtjänar.
Lars Sjögren
Magnus Öström 27 mars 2009
Posted by Lars Sjögren in Musik.Tags: E.S.T., Esbjörn Svensson trio, Jazz, Jazzmusiker, Jazztrumslagare
add a comment
Magnus Öström tidigare trumslagare i gruppen E.S.T. , numera upplöst efter en mycket tragisk händelse, är sannolikt den mest intressante jazztrumslagaren i Sverige idag. Jag har lyssnat på de flesta av Esbjörn Svenssons trios skivor tämligen ingående och vid varje avlyssning frapperats av Magnus Öströms synnerligen innovativa trumspel. Han bryter ständigt mot trist och konventionellt spel, för att istället skapa egna uttryck utifrån ett rikt fantasiflöde. Jag uppskattar t. ex. när Öström under ett solo inte använder någon av cymbalerna eller spelar med händerna på de olika slagverken. Han nyanserar dessutom spelet, som därigenom blir oerhört dynamiskt. För övrigt menar jag att han är lika mycket rocktrummis, som jazzdito.
En god idé för somliga av våra äldre jazztrumslagare, som inte tycks ha tänkt en egen musikalisk tanke på kanske tjugo, trettio år, vore att studera Magnus Öströms spel live, eller kanske hellre ta lektioner för honom.
Lars Sjögren
