Georg Riedel och hans vänner 26 september 2011
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Jazz, Konstmusik, Kultur, Litteratur, Musik.Tags: Cornelis Vreeswijk, Gary Burton, Georg Riedel, Jazz, Jazzmusiker, konstmusik, Kristina Lugn, Mattias Ståhl, musiker, Sarah Riedel, Sveriges Radio P2, Tomas Tranströmer, trummor, Ystads jazzfestival
add a comment
Georg Riedel
Sarah Riedel sång, Joakim Milder tenorsaxofon, Jan Allan trumpet, Jacob Karlzon piano, Mattias Ståhl vibrafon och Georg Riedel kontrabas. En sändning från Ystads jazzfestival, musikradion P2 SR.
Två veteraner inom svensk jazzmusik – Georg Riedel och Jan Allan, bildade här en konstellation, tillsammans med tre betydligt yngre musiker. Som sångsolist framträdde Sarah Riedel.
Georg Riedel har i detta ”projekt”, som det numera skall benämnas, tonsatt dikter av bl.a. Kristina Lugn, Tomas Tranströmer och Cornelis Vreeswijk m.fl.
Trummor har alltid haft en central roll inom jazzmusiken. Här saknades således detta instrument. Riedels basspel var som brukligt habilt, men lite konventionellt tråkigt, dessutom genomgående alldeles för starkt. I stort samma dynamik hela tiden. Blåsarna presterade överlag fina insatser, med god intonation. För undertecknad, var den mest intressante och spännande ensemblemedlemmen denna kväll, vibrafonisten Mattias Ståhl. Han framkallade eteriska och lyriska klangfärger ur ”metallofonen”. Ståhl har säkert lyssnat en hel del på mästaren Gary Burton, men har avgjort en egen profil.
Sarah Riedel hade denna afton en del problem med intonationen, vid några tillfällen hade hon dessutom besvär att träffa den tänkta tonen. Hon har emellertid potential, att utvecklas i positiv riktning. Sarah Riedel var en lysande presentatör av konserten.
Georg Riedel hade komponerat all musik till denna konsert. Ett ganska konventionellt tonspråk med vissa influenser från konstmusiken. Lite större djärvhet och mer av ett nytänkande, hade lyft denna musik. Trummor (slagverk) hade tillfört låtarna – inte nödvändigtvis alla – mer energi och profil.
Lars Sjögren
Anders Jormin – Swedish Jazz Celebration 05 maj 2010
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Kultur, Musik.Tags: Anders Jormin, Eje Thelin, Fasching, Jazz, musiker, Stockholm, Sveriges Radio P2, Swedish Jazz Celebration
add a comment
Anders Jormin
Anders Jormin ingick bl.a. i Eje Thelin Project under 80-talet. Hade nöjet att bevista en mycket bra konsert med denna grupp på Fasching i Stockholm 1986. Jormin tillhör sedan många år elitskiktet bland svenska jazzbasister.
Till årets upplaga av SJC har han komponerat ett stycke kallat ” Klotter ”. Jag lyssnade till denna komposition häromdagen på Sveriges Radio P2. Jormin har skrivit för två sångerskor, saxofon, klarinett , kontrabas och trummor ( samt diverse slagverk ).
Jag uppfattar musiken som ganska amorf till sin karaktär. Rösterna hade vissa intonationsproblem till en början, men stabiliserades efterhand. Behållningen var Jon Fälts trumspel, nydanande och okonventionellt. Fräscht. Saxofonisten Fredrik Ljungkvist lät som en musiker, under uppvärmning inför en konsert bakom scenen. Kaskader av toner, hela tiden i legato.
Jormins komposition är ingen stor musik, men har vissa spännande och tilltalande inslag.
Lars Sjögren
Lill-Babs som jazzsångerska 27 april 2010
Posted by Lars Sjögren in allmänt, Kultur, Musik.Tags: Jazz, Lill-Babs, Orkester Journalen, schlager
add a comment
Läser i senaste numret av Orkester Journalen – världens äldsta jazztidskrift – att Lill-Babs är affischnamn under Huddinge jazzdagar.
Skall jazzmusiken fortsättningsvis vara trovärdig som konstform, kan det bli svårt att upprätthålla den statusen, med en medioker schlagervokalist, som huvudattraktion under en jazzfestival.
Hon är ju dessutom portalfiguren inom svensk skvallerpress. Motbjudande.
Lars Sjögren
Mitch Mitchell – förmodligen den främste rocktrumslagaren 27 november 2009
Posted by Lars Sjögren in Kultur, Musik.Tags: 60-talet, Jazz, Jimi Hendrix, Kultur, musiker, rock, rocktrumslagare, USA, Youtube
add a comment
Mitch Mitchell
Den brittiske rocktrumslagaren Mitch Mitchell fick sitt genombrott under 60-talet då han ingick i Jimi Hendrix Experience. Han hade en häpnadsväckande teknik på sitt trumset , briljerade med imponerande paradiddlar och ett alldeles nyskapande trumspel. Han influerades även av jazzmusik.
Detta i kombination med en exceptionell musikalitet och en synnerligen god förmåga att lyssna till sina medmusiker, gjorde honom till en förgrundsfigur bland rocktrummisar.
Det föreligger en hel del material om Mitch Mitchell på Youtube.
Han avled i USA efter en turné 2008, 61 år gammal.
Lars Sjögren
Sommarprataren Peter Englund 31 juli 2009
Posted by Lars Sjögren in Historia, Kultur, Musik.Tags: Bartok, Herman Lindqvist, Jazz, klassisk musik, Mahler, P1, Per-Olov Enquist, Peter Englund, Stravinskij, Svenska Akademien, Sveriges Radio
add a comment
Peter Englund
Som brukligt har årets sommarvärdar i Sveriges Radios P1 varit av påtagligt skiftande kvalité. Somliga har varit direkt undermåliga, några mediokra, under det att några få har lyckats att skapa ett bra sommarprogram – hittills. Per-Olov Enquist ( särklassig ) och Herman Lindqvist är toppar.
Historikern, författaren och sedan juni 2009 den ständige sekreteraren i Svenska Akademien Peter Englund, var sommarvärd 31 juli. Han är oomkullrunkligt en gigant inom sitt område. Med en imponerande produktion av historiska böcker et cetera.
Med denna bakgrund frapperas jag storligen av hans musikval i sommarprogrammet. Jag tillstår att jag inte hörde hela programmet, men dock den absoluta lejonparten. Han spelade endast slätstruken populärmusik, trist och tandlös. Vill beteckna det mesta av Peter Englunds musikval, som skräpmusik. Ingen klassisk musik, jazz eller annan konstmusik spelades överhuvud, som i alla fall undertecknad förväntar sig av Englund.
Har funderat en del över detta fenomen, att vissa – förhoppningsvis en minoritet - författare, konstnärer och andra intellektuella, tilltalas av okvalificerad musik. Istället för att lyssna till Mahler, Stravinskij, Bartok, m.fl. , som är i linje med deras egen verksamhet.
Lars Sjögren
Blood Sweat & Tears 14 juni 2009
Posted by Lars Sjögren in Musik.Tags: 1967, 1974, Bobby Colomby, Bohuslän Big Band, crossover, fusion, Georg Wadenius, gitarr, Gröna Lund, Jazz, jazzrock, konsert, Kultur, Lew Soloff, musiker, rock, trombone, trummor, trumpet
2 comments
En konsert för länge sedan… maj månad 1974 . Väldigt ogynnsamma väderleksförhållanden, cirka tre, fyra plusgrader! På tingel-tangelstället Gröna Lund. Bandet var definitivt värt en mer upphöjd scen.
Blood Sweat & Tears bildades runt 1967 och jag följde dess skivproduktion och utveckling nogsamt. Köpte varje nyutkommen skiva och analyserade och lyssnade intensivt.
Vid konserten 1974 bestod orkestern av nio musiker – för det mesta den numerären. Sång, två trumpeter, trombone, saxofon ( flöjt ) , piano ( keyboards ) , gitarr, el-bas och trummor ( slagverk ). De mest framträdande musikerna vid detta tillfälle var trumpetaren Lew Soloff , samt den formidable trumslagaren Bobby Colomby. Den svenske gitarristen Georg Wadenius, hade ganska nyligen tillträtt. En fantastisk händelse, att en svensk musiker kunde få jobb i en världsledande amerikansk grupp.
Lew Soloff är i hög grad aktiv fortfarande, turnerar bl.a. som solist i Europa, med bl.a. Bohuslän Big Band, under det att Bobby Colomby gjorde någon sorts come back för en tid sedan efter att ha gjort ett uppehåll på tjugofem år!
Kanske att bandet just 1974, stod på någon sorts höjdpunkt. Trots nämnda vädermässiga förhållanden, upplevde jag konserten på Gröna Lund som fabulös. En konstellation bestående av – förbannat styva musiker.
BS&T existerar fortfarande, men ingen av originalmedlemarna är kvar. Alltså, nuvarande gruppering är rätt ointressant.
Bandet spelade en sorts jazzrock, en mer nutida benämning är kanske fusion eller crossover.
Lars Sjögren
Magnus Öström 27 mars 2009
Posted by Lars Sjögren in Musik.Tags: E.S.T., Esbjörn Svensson trio, Jazz, Jazzmusiker, Jazztrumslagare
add a comment
Magnus Öström tidigare trumslagare i gruppen E.S.T. , numera upplöst efter en mycket tragisk händelse, är sannolikt den mest intressante jazztrumslagaren i Sverige idag. Jag har lyssnat på de flesta av Esbjörn Svenssons trios skivor tämligen ingående och vid varje avlyssning frapperats av Magnus Öströms synnerligen innovativa trumspel. Han bryter ständigt mot trist och konventionellt spel, för att istället skapa egna uttryck utifrån ett rikt fantasiflöde. Jag uppskattar t. ex. när Öström under ett solo inte använder någon av cymbalerna eller spelar med händerna på de olika slagverken. Han nyanserar dessutom spelet, som därigenom blir oerhört dynamiskt. För övrigt menar jag att han är lika mycket rocktrummis, som jazzdito.
En god idé för somliga av våra äldre jazztrumslagare, som inte tycks ha tänkt en egen musikalisk tanke på kanske tjugo, trettio år, vore att studera Magnus Öströms spel live, eller kanske hellre ta lektioner för honom.
Lars Sjögren
