Jag återger några få rader:

Som när ljuset slocknar i trappan

och handen följer – med förtroende - 

den blinda ledstången som hittar

i mörkret

Lars Sjögren

Kompostionsprofessorn Jan Sandström vid musikhögskolan i Piteå , har här skrivit ett arrangemang  för kör av Michael Praetorius psalm.

Stilfullt. Vackert. Nyskapande.

Lars Sjögren

Kjell-Albin Abrahamson

Ryssland och Ukraina är två utomordentligt intressanta länder, vilka tämligen få svenskar har besökt. Ofta tvingas man likväl avlyssna fördomsfulla och obildade kommentarer, från svenskar som aldrig läst en bok om dessa länder eller har mycket ringa kunskaper om Ryssland och Ukraina.

Ryssland är verkligen gigantiskt, landet upptar ca en niondel av jordens yta. Ukraina (som betyder gränsland), är Europas näst största land.

Kjell-Albin Abrahamson har i år utkommit med en bok betitlad Ukraina. Den finns redan i pocketutgåva. Han skrev för några år sedan en bok om Vitryssland. Synnerligen läsvärd.  Författaren reser runt i Ukraina och beskriver vad han upplever, på ett som brukligt fängslande vis. Han tar upp politik, historia, vardagliga ämnen och en hel del övrigt i boken. Abrahamson besöker bland många platser miljonstaden Donetsk i östra Ukraina. Staden är något större än Stockholm. Där upplever han bl.a. Europas största torg. Undertecknad planerar att besöka Donetsk under maj månad nästa år. Det finns som alltid mycken humor i Kjell-Albins volymer.

Anna-Lena Laurén är finlandssvensk författare, stationerad som korrespondent i Moskva. Hon har nyligen utkommit med boken ”De är inte kloka, de där ryssarna”. Det är en lättläst och informativ bok om ryssarnas vardagsliv. Laurén driver även en blogg. Moskvabloggen vill jag minnas att den heter.

En betydligt äldre volym är ”Ryssarna” – porträtt av ett okänt folk. Boken utkom 1977 och är skriven av den amerikanske journalisten Hedrick Smith. Han vann 1974 det åtrådda amerikanska Pulitzer-priset för sin rapportering från Moskva. Smith beskriver sålunda Sovjettiden och tar upp ämnen som den privilegierade klassen, konsumenterna, korruptionen, kvinnorna, ungdomen. Vidare industrin, partiet, patriotismen, ledare och ledda samt  Sibirien. Smith avslutar boken med avsnitt om kulturen, det intellektuella livet, religionen m.m.

Boken är ett fascinerande tidsdokument om Sovjetunionen. Smith är en god skribent, om än ibland lite väl detaljerad.

Journalisten Vladislav Savic´utkom förra året med boken ”Vladimir Putin och rysskräcken”. Savic´beskriver utvecklingen från den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov till att Putin kom till makten.

Vi får läsa om Vladimir Putins barndom, drömmen om KGB, livet i S:t Petersburg och hans väg till Kreml. Savic´skriver om Chodorkovskijaffären (han är fortfarande fängslad), oligarkerna, det för ryssarna så problemfyllda Kaukasus, enkannerligen Tjetjenien och Dagestan.

Däremot finns inget specifikt avsnitt i boken om korruptionen i Ryssland, vilken ju är landets absolut största problem. Detta får ses som en brist.

Savic´avslutar volymen med att ställa frågorna: Kan Ryssland anfalla Sverige eller väst? Finns det en rysskräck i Sverige? Han behandlar även kampen om Östersjön.

Det är ett oomkullrunkligt faktum att Vladislav Savic´, är en erfaren och skicklig skribent och korrespondent. Det vore glädjande om denna bok, kunde läsas av svenskar, för att därigenom råda bot på sina torftiga kunskaper om stormakten Ryssland.

Lars Sjögren

Ett ifrågasättande är på sin plats.

Odell – parentetiskt årsbarn med undertecknad - är tolv år äldre än Hägglund och näppeligen en framtidsman. Han förefaller vara prototypen för en frimickel. Odell har en överdrivet exemplarisk framtoning och är dessutom tråkig och torr. Han appellerar knappast till breda väljarskaror.

Hägglund gör ett fräschare intryck och äger viss humor. Han behöver emellertid profilera partiets kärnfrågor ytterligare. Det mesta tyder på att Hägglund får fortsatt förtroende som partiordförande.

Lars Sjögren

Georg Riedel

Sarah Riedel sång, Joakim Milder tenorsaxofon, Jan Allan trumpet, Jacob Karlzon piano, Mattias Ståhl vibrafon och Georg Riedel kontrabas. En sändning från Ystads jazzfestival, musikradion P2 SR.

Två veteraner inom svensk jazzmusik – Georg Riedel och Jan Allan, bildade här en konstellation, tillsammans med tre betydligt yngre musiker. Som sångsolist framträdde Sarah Riedel.

Georg Riedel har i detta ”projekt”, som det numera skall benämnas, tonsatt dikter av bl.a. Kristina Lugn, Tomas Tranströmer och Cornelis Vreeswijk m.fl.

Trummor har alltid haft en central roll inom jazzmusiken. Här saknades således detta instrument. Riedels basspel var som brukligt habilt, men lite konventionellt tråkigt, dessutom genomgående alldeles för starkt. I stort samma dynamik hela tiden. Blåsarna presterade överlag fina insatser, med god intonation. För undertecknad, var den mest intressante och spännande ensemblemedlemmen denna kväll, vibrafonisten Mattias Ståhl. Han framkallade eteriska och lyriska klangfärger ur ”metallofonen”. Ståhl har säkert lyssnat en hel del på mästaren Gary Burton, men har avgjort en egen profil.

Sarah Riedel hade denna afton en del problem med intonationen, vid några tillfällen hade hon dessutom besvär att träffa den tänkta tonen. Hon har emellertid potential, att utvecklas i positiv riktning. Sarah Riedel var en lysande presentatör av konserten.

Georg Riedel hade komponerat all musik till denna konsert. Ett ganska konventionellt tonspråk med vissa influenser från konstmusiken. Lite större djärvhet och mer av ett nytänkande, hade lyft denna musik. Trummor (slagverk) hade tillfört låtarna – inte nödvändigtvis alla – mer energi och profil.

Lars Sjögren

Detta är unikt i ett globalt perspektiv.

Lars Sjögren

Lars Sjögren

Lotta Lotass

Lotta Lotass experimentella  författarskap framstår som en moteld, visavi den samtida förflackningen inom kulturen. Denna moteld innefattar även musiken, i form av melodifestivaler och t.ex.  Sveriges Radios (P2 undantaget) konforma skräpmusik.  

Lotta Lotass har många motsvarigheter inom musiken, i form av seriösa musiker och kompositörer. Hon får mig att tänka på t.ex tonsättarna Karl-Erik Welin, Bo Nilsson, Jan W. Morthenson eller varför inte jazzmusikern Eje Thelin. Egensinniga konstnärer, utan kommersiella sidoblickar. Lotass är samma andas barn.

Hennes bakgrund är fascinerande. Hon kommer från Mockfjärd i Dalarna, debuterade sent vid trettiosexårs ålder. Numera ledamot av Svenska Akademien.

Det torde vara en anomali, att läsa en bok av Lotass idag. En samtid dominerad av deckare.

Lars Sjögren

Nicola Sarkozy

Kulturen har städse haft en stark ställning i Frankrike.  Av tradition värnar man konstmusik, jazz, litteratur och konst. Det är bra. Här är landet ett föredöme.

Den franska nationalismen, ter sig smått löjeväckande – landet har Europas mest heterogena befolkning.

Min övertygelse är att Frankrike, kommer att tappa allt mer mark i en framtid.

Lars Sjögren