Jag har roat mig med att skriva inlägg på denna blogg under tre år och nio månader. Det har handlat mycket om musik och politik, men också en del annat.
Jag har helt undvikit privata spörsmål och dito rappakalja. Det har varit i allt väsentligt en seriös blogg, förmodligen tämligen smal.
Bloggen har ”views” från fyrtiotre länder. Förutom t. ex. USA och Ryssland, även länder som Indonesien, Nepal, Syrien, Paraguay och Ecuador.
Det har varit väldigt stimulerande och roligt att skriva på denna blogg, men likväl är detta mitt sista inlägg.
Jag tänker fortsätta att skriva debattartiklar ab und zu i dagspressen, samt ibland även någon kulturartikel.
Denna artikel är i allt väsentligt, densamma som publicerades i jazztidskriften Orkester Journalen n:o 5 2012
1973 utgavs live albumet Svengali av Gil Evans. Denna skiva bröt påtagligt mot konventionerna. Både gällande instrumentation, arrangemang och utförandepraxis. Evans band hade ungefär samma numerär, som ett ordinärt storband – 16 musiker. Skillnaden var att han använde sig av i sammanhanget udda instrument. Han undvek därmed den ibland trista gängse storbandsuppställningen, genom att komponera för valthorn, bastuba, el-bas och synthesizers. Susan Evans diverse slagverk, spelade också en central roll. Detta sammantaget skapade nya klangfärger och möjligheter för Evans att skriva innovativa och raffinerade arrangemang. Han har arrangerat samtliga stycken på skivan.
Jag fastnade på detta album främst för låten Thoroughbred, skriven av tenorsaxofonisten Billy Harper. Den har ett i grunden fast rockbeat, med åttondelar på cymbalen. Detta appellerar sannolikt till yngre lyssnare. Efter ett något slätstruket gitarrsolo (Ted Dunbar), följer ett fabulöst tubasolo av Howard Johnson, där han mestadels improviserar i instrumentets högre register. Utan restriktioner. Han spelar förutom tuba, öven flygelhorn och barytonsaxofon. Att traktera både bleckblås och träblås, är egentligen inte att rekommendera. Kombinationen tuba och el-bas bildar en oefterhärmlig klang, kanske specifikt just på denna låt Thoroughbred. Det uppstår en makalös dynamik. Epilogen är suverän där instrumenten spelar unisont i häftiga basfigurer.
George Russells Blues in Orbit, är skivans mest intrikata nummer, med avancerat ensemblespel. Bandet är välrepeterat, med god precision och intensivt spel från samtliga musiker. Dessutom: det svänger påtagligt! Här uppvisar Evans i sin skrivkonst radikala idéer och nya perspektiv. Dave Sanborn är solist på altsaxofon, hans ton framstår som något tunn. Tenoristen Billy Harper är i mitt tycke alltför ofta yvig i sitt spel. Här är han mer stram. Detta vitaliserar och gör hans solo åtskilligt intressantare. Sanborn och Harper spelar som lejonparten av jazzmusiker mestadels legato. Billy Harper har även komponerat Cry of Hunger. Efter en ganska originell prolog, är Harper återigen solist. Han spelar här utan direkta avfraseringar. Han har avgjort en egen profil i sitt musicerande. I slutet av denna pregnanta musik, uppträder Howard Johnson denna gång på flygelhorn!
Gil Evans var ledare för radiojazzgruppen, under en konsert på Estrad Folkets Hus i Södertälje, under första hälften av 70-talet. Man framförde vid detta konserttillfälle, ett antal nummer ur albumet Svengali. Evans hade med sig Billy Harper och Howard Johnson, från sitt eget band. Harper trakterade förutom tenorsaxofon även chimes, iförd svarta läderbyxor! Vidare hade radiojazzgruppen denna afton dubbla basar – Georg Riedel kontrabas och Stefan Brolund el-bas. Detta skapade en fyllig klangbotten. Även om RJG inte kunde mäta sig med Gil Evans Orchestra, när det begav sig, tycker jag bandet gjorde en habil insats vid denna konsert.
Titeln Svengali är ett anagram för Gil Evans, som avled 1988 i samma mexikanska stad som Charlie Mingus, Cuernavaca.
” Hotet från Ryssland kräver att Sverige rustar upp – idag”. Så skriver den pensionerade översten Bo Hugemark på svt.debatt.se härförleden. Med jämna mellanrum, har liknande krav från olika håll på höjda anslag till den svenska krigsmakten, till följd av ”det ryska hotet”, florerat i svensk media sedan cirka tjugo år tillbaka.
Det sker förvisso en rysk militär upprustning, men den torde inte i första hand vara avsedd för Baltikum och i förlängningen Sverige. Det är enligt mitt förmenande inte realistiskt att idag tro på ett ryskt militärt angrepp på någon av de tre baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen. Dessa länders medlemskap i ett NATO, under ledning av den enda kvarvarande supermakten USA, samt EU, är sannolikt alltför avskräckande för ryssarna. Baltikum torde vara definitivt förlorat för Ryssland. Ett ryskt angreppskrig skulle i detta fall få förödande konsekvenser.
Den största framtida utmaningen för Ryssland, blir sannolikt istället att freda sitt eget territorium. Ett alltmer expansivt Kina, kan innebära ett framtida hot mot det väldiga Sibirien. Ett område med en yta på 13.1 miljoner km2, således betydligt större än USA. Antalet etniska ryssar minskar till följd av utflyttning, samtidigt som en kinesisk inflyttning pågår. Premiärminister Dmitrij Medvedev uttryckte härförleden oro över den ökande invandringen till ryska Fjärran Östern. Han nämnde inget specifikt land, men det handlar självfallet om kinesisk invandring. Ryssarnas kontroll över det oerhört glesbefolkade Sibirien, kan i framtiden försvåras genom denna demografiska förändring. Ryssland har idag en befolkning på 142 milj invånare, Kinas uppgår till 1,3 miljarder.
En annan ständig oroshärd för Moskva är norra Kaukasus, den bergiga regionen i den sydvästra delen av den Ryska Federationen. Området består av ett antal ryska autonoma republiker som Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, med flera. Sedan Sovjetunionens kollaps och tjetjenernas kamp för självständighet återupptogs under 1990-talet, har två fullskaliga krig, mellan separatisterna och och den ryska armén utkämpats. Skottlossningar och sprängdåd är mycket vanliga i det oroliga Dagestan, där islamistiska extremister strider för att upprätta en muslimsk stat.
Dessa exempel på betydande olösta inrikespolitiska konflikter i Ryssland, kommer sannolikt att innebära ett begränsat intresse från Moskva, att utöva aggression mot Baltikum och i förlängningen Sverige i en framtid. Därmed skulle en svensk militär upprustning inför det ”så kallade ryska hotet” förefalla tämligen irrelevant.
När jag studerade musikhistoria för länge sedan, läste man om neumer (av grekiska neuma ”tecken”). Detta är en medeltida musiknotation. Tecknen anger inte exakta tonhöjder utan endast den melodiska rörelsen.
I Svenska Dagbladet 20 september 2012, skriver historieprofessor Dick Harrison i sin historieblogg om världens äldsta noter? I Ugarit; idag en ruinstad i Syrien, har man under utgrävningar hittat noterad musik i kilskrift på lertavlor, från ca 1400 f.Kr. Således ca 22oo år äldre notskrift än neumerna.
Apropå notskrift: I Sverige utnämndes för en tid sedan, en person till professor i musik utan att kunna läsa noter. Vederbörande tycks inte besväras nämnvärt av detta faktum.
Finns det någon matematikprofessor, som inte behärskar sin multiplikationstabell?
Läser i Nyheter Rurik.se om ett ryskt språkcafé på Östermalm i Stockholm. Man träffas över en kopp kaffe eller te och övar sin ryska. Ett utmärkt alternativ till mer formella kurser.
1969 utgavs albumet Hot Rats, Frank Zappas andra soloalbum. Willie the Pimp är skivans främsta stycke.
Captain Beefheart inleder låten med sång, därefter följer en lång improvisation på gitarr av Zappa. Här visar han verkligen, vilken gudabenådad gitarrist han var. Zappa använde sig av tre olika trumslagare på Hot Rats. John Guerin spelar på Willie the Pimp. Hans massiva tunga rocktrummor är magnifika. Guerin levererar komplexa fillins och figurer, utöver det stadiga trumspelet. (En del av detta har man dock hört tidigare).
John Guerin började sin musikerbana hos swingklarinettisten BuddyDe Franco. Det musikaliska steget från DeFranco till Zappa, tycks förefalla oändligt. Guerin avled 2004.
Frank Zappa älskade att laborera med olika taktarter, ungefär som i nutida konstmusik. I denna låt Willie the Pimp, gäller dock hela tiden strikt 4/4 takt.
Det lite drygt nio minuter långa samspelet, mellan i första hand Zappas gitarr och Guerins trummor är fabulöst.
En ensemble bestående av åtta synnerligen kvalificerade musiker. Flera är verksamma som universitetslärare i USA. Trumslagaren Eric Harland är sannolikt den mest namnkunnige. Han spelar parentetiskt med Dave Holland på jazzklubben Fasching i Stockholm imorgon må 9/7-12.
Detta är den mest intressanta musik, undertecknad lyssnat till på tämligen lång tid.
Musikerna byter taktarter flitigt under låten, detta är någonting för den musikteoretiskt kunnige att analysera. Gediget ensemblespel, samt kreativa insatser från solisterna imponerar. Moreover; det svänger påtagligt!
Trumpetaren Avisha Cohen lär ha spelat med Israels Philharmoniska orkester, redan som tonåring. Vibrafonisten Stefon Harris spelar strålande, trumslagaren Eric Harland är fabulös. Han tycks lyssna på sina medmusiker, (vilket inte alltid förekommer), är uppmärksam på olika infallsvinklar, äger en briljant teknik, samt musicerar kammarmusikaliskt. Harland är oerhört dynamisk i sitt spel, kontrasterar svagt / starkt.
Dimitrij Medvedev ingav vid sitt tillträde som president i Ryssland, förhoppningar om att kunna reformera landet. Han proklamerade en mängd förbättringar och framstod, som en modern och ung president. Rysslands sannolikt största problem, är den gigantiska korruptionen. Medvedevs utlovade krafttag mot densamma har misslyckats, korruptionen har istället ökat under hans tid. Han framstår i efterhand, som en tämligen svag president. Medvedev har inte implementerat särskilt mycket av värde under sin mandatperiod. För att vara lite ironisk, har han bara åstadkommit en minskning av det enorma landets tidszoner från elva till nio, samt ändrat namnet på poliskåren från militsija (under sovjettiden) till det nuvarande politsija.
Att Vladimir Putin åter skulle bli president stod klart den 24 september ifjol. Då lät han meddela att han kommit överens om detta med Medvedev. En maktfullkomlig ”privat uppgörelse” utan medverkan av övriga 143 miljoner ryssar. Parlamentsvalet i december betraktades allmänt som ett fuskval. Dessa två händelser utlöste massdemonstrationer i Ryssland, de största sedan Sovjetunionens fall. Oppositionen har emellertid haft svårt att ena sig, då den består av en mängd olika politiska schatteringar. Alltifrån Boris Nemtsov – tidigare ledare för högerunionen – till liberaler, nationalister, socialister och nationalbolsjeviker med flera. Någon egentlig opposition i den ryska duman (parlamentet), mot Putins maktparti Enade Ryssland förekommer ej. Övriga partier röstar merendels på Putins parti.
Auktoritärt politiskt ledarskap är en gammal tradition i Ryssland, från tsartiden under kommunismen fram till Putin. Hans auktoritet har emellertid under senare tid försvagats på ett överraskande och påtagligt vis. Putin har förlöjligats i sociala medier och under gigantiska gatudemonstrationer. Den alltmer omtalade dissidenten och advokaten Aleksej Navalnyj benämner Putins Enade Ryssland för ”tjuvarnas och banditernas parti”. Den förre KGB-agentens image, tar självfallet skada av allt detta.
Dagen före Putins inauguration hölls en jättedemonstration i Moskva, med runt 50.000 deltagare. Den lär ha varit våldsammare än på länge. Ryssarna tycks vara trötta på maktens rävspel och korruption. En stark och växande medelklass, med allt större krav på förändringar och ökad demokrati, kanske är det största framtida hotet mot Vladimir Putins maktställning. Än så länge finns de största protestyttringarna i Moskva, S:t Petersburg och andra storstäder. På landsbygden och mindre orter har Putin fortsatt relativt starkt stöd. Somliga rysslandskännare tror inte att president Putin, kommer att kunna sitta kvar under hela mandatperioden – numera sex år.
Ryssland är ett fantastiskt och oerhört intressant land, med världsledande vetenskapsmän, matematiker, forskare, musiker, tonsättare, författare och många andra. Dessvärre fortfarande med Vladimir Putin och hans anhang vid den politiska makten.
Kompositören Gunnar Valkare har intresserat sig för fenomenet Bo Nilsson. I sin bok där han berättar om ”geniet från Malmberget” som han kallades, redogör han för Nilssons sensationella debut som tonsättare 1956, 18 år gammal i Köln i dåvarande Västtyskland.
Tyskarna förundrades över denne tonåring från ett arktiskt gruvhål. Han var dessutom autodidakt, vilket han inte gärna ville kännas vid.
Bo Nilsson var under sin tid en så kallad kändis. Han övergick sedermera från avantgardistisk konstmusik till att komponera populärmusik. Han skrev visor som Cornelis Vreeswijk satte text till. Gamlingarna i gruppen Hansson & Karlsson fick även några låtar från herr Nilsson.
Gunnar Valkare har i sin bok lyckats väl, att presentera Bo Nilsson utifrån många disparata perspektiv. Jag sträckläste boken. Den under sent 50-tal, så lovordade komponisten har numera förklarat, att han avslutat allt komponerande .
Lars Sjögren´s Blog 